Jag hade tänkt sluta med offentliga nostalgitrippar. Dels för att visa hur fruktansvärt nöjd jag är med nuet (ja) och dels för att visa att jag inte är en ältare.
Men.
Igår var jag på Tingsholm. I egenskap av jag-vet-inte-riktigt-vad blev jag guidad på skolan som jag tog studenten från för lite mer än 11 månader sedan och innan dess hade spenderat tre år på. Men där gick jag och borde lyssna på vilka oerhörda framgångar Teknikprogrammet gör, men jag kunde inte och misskötte min roll som jag-vet-fortfarande-inte-riktigt-vad på samma sätt som en 15-årig kille förvisad till krogen för att läsa läxor förmodligen hade gjort.
Jag försökte ta in luften som de röda tegelväggarna längs med alla korridorerna aldrig andas. Jag njöt av dammet som föll från taket vars plattor kan lyftas antingen med hopp för dem i min längd eller med armräckning för dem i längre längd. Jag fick sitta i personalmatsalen för första gången, men längtade ut till den stora matsalen med de fruktansvärt fula orangerutiga gardinerna för fönstrena genom vilka man alltid hade full uppsikt över rökarna.
Jag satt och - precis som alltid tidigare - lyssnade utan att höra på min gamla mattelärare när han stod längst fram, blundade, fnissade för sig själv, viftade med armarna och var sjukt exalterad över någon pryl som ingen annan förstår vitsen med.
Jag pratade kärn- och karaktärsämnen, yrkesförberedande och högskoleförberedande inriktningar istället för vad som är den sanna verkligheten, delmoment och ontologiskt relativa uppfattningar.
Jag pratade med min gamla lärare som har gått och blivit rektor, försökte verka kontrollerad men hade egentligen en ivrig konflikt med mig själv om jag skulle be honom läsa och analysera dikter som bara han förstår, om han kanske kunde dra på med lite dialekt och om han, snälla, kunde berätta sådan där fakta som bara han kan.
Jag satt i AF10, försökte koncentrera mig på budgetdiskussioner, men flög vidare med tankarna varje gång blicken föll på klockan som gick fem timmar efter och i halvfart, den tredimensionella världskartan som vid första blicken ser ovanligt flashig ut men som snart avslöjar sig själv med att undervisa om Östtyskland och Jugoslavien eller mest hjärtklappande, den vita tavlan. Den vita tavlan där Bettans handstil berättade något som inte under några som helst omständigheter går att utläsa men likväl ska utbilda elever. Hela tiden lät jag fingrarna vandra längs med bänkens kant där fårorna efter nycklar har blivit djupa, lät fingrarna gå försiktigt på undersidan av bänken där man ibland kan hitta ett tuggummi eller två.
Jag har ju accepterat att gymnasietiden är slut. Typ. Men jag kan fortfarande längta tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar